2014-02-20
00:04:05
Något fejkat, något riktigt, vad är äkta?
Jag är så trött på det här...
Likgiltighet, tomhet, ensamhet, livlöshet, uppgivenhet. Bristen på sömn gör inte saken bättre. Jag skrattar, det gör jag, men samtidigt, när jag skrattar och tycker något är roligt, känns det så fejkat. Som att jag fejkar för mig själv. Jag är trött på att inte kunna gråta. Det brukar kännas så mycket bättre efteråt då. Jag må låta gnällig, för jag har ju trots allt ett rätt bra liv egentligen, men samtidigt känns det som att det är så mycket som fattas. Den överhängande känslan har hängt med i ett flertal månader, och den tär på kropp, själ och samvete...
Kommentera inlägget här:
