Mikas

Sandy och jag var på möte i lördags. Det gick över förväntan bra, och vi har nu både lokal och datum. Vi trodde vi hade band spikade också.. tills vi fick reda på att headlinebandet inte kunde det datumet vi fått tag på. Så nu pågår jakten efter ett BM/SBM/annat bra som kan headlinea på Metalocalypse i slutet av juni.

 

Angående mötet så tog det inte ens 20 minuter, sen var allt spikat, och karln vi kommer samarbeta med var världens sköning. Han var oerhört på, och går detta bra kommer vi antagligen att fortsätta samarbeta med denne för framtida mindre spelningar, vilket känns som ett stort steg för både Sideshow Management och för gubbarna i Myrkvedr. Både jag och Sandy skuttade ut som två glada killingar från lokalen när vi fått besked om att han ville samarbeta. 

 

Vi gick in på Hemköp efteråt och köpte på oss onyttigheter, drog mot centralen och väntade på Victor som skulle hämta oss, innan vi drog oss mot Robban och Simon som var hemma hos Robban på Tjörn. Vi for och hämtade TT, och det blev lite av en bandfest/SM-fest, det var dock två bandmedlemmar som inte var med, men kul hade vi ändå, riktigt, riktigt roligt. Fick mysa med Sandys lilla skäggagam Yoshi också, så himla söt och gosig, låg och myste på mitt bröst flera gånger.. Så liten och go. Kaxig som fan dessutom.  

Vi gick och la oss vid 6 på morgonen, så man var rätt trött när man vaknade runt halv ett, haha. Vi käkade lite minipizzor, sen åkte jag, Victor och TT mot stan. Jag åkte hem och förberedde våfflor, eftersom jag skulle få besök av Malin och Ilias + vovvar, då vi bestämt våffeldejt. Det blev death by våfflor på kvällen, fy fan vad jag åt, och usch så mätt jag blev, hahaha. 

 

Ja well. Som sagt. Metalocalypse är på G, Sideshow Management är på G, och vi inväntar besked om lokal och datum inför Beardfest som skall hållas i december. Det rullar på, fast med lite väggupp som sätter käppar i hjulet för oss, men vi ger oss inte. Envisa kvinnor kan! 

Jag lever. Åtminstone fysiskt.

 

Har inte haft de bästa dagarna, eller veckorna, men så är det.

 

I veckan har jag varit förbannad. Jag och min kära kollega Sandy har jobbar arslet av oss med Beardfest, och vi har blivit totallurade av en lokalägare, som först förstört vårt koncept pga deras dåliga komminukation, trots att vi varit på dem som hökar, för att sedan bete sig som att vi vore mycket mindre värda när vi väl hade möte. Det blev inget samarbete med dem, och nu är vi tillbaks på ruta ett igen. Förbannad kan man bli för mindre. Att vara så oprofessionell som den människan var är patetiskt. Hen (yep, hen, suck it!), äger en hel del i Göteborg, men verkar inte tänka på sitt rykte. Varken jag eller Sandy tänker outa vem denna människa är eller vilken/vilka lokaler denna har ansvar för. Men vi tänker banne mig rubba in i hens face att vi har lyckats, för det kommer vi bannemig att göra. Vi är bägge två unga, envisa, förbannade och kvinnor i en orättvis bransch. En gemensam vän till oss, Isobel, beskrev oss två på detta sätt: Ni är som två ilska tjurar, triggar varann gör ni också.

 

Detta beskriver mig och Sandy ganska väl, vi är väldigt aggressiva av oss om vi måste, men vi kan behålla vårt lugn och bete oss professionellt, till skillnad mot många andra, och då är vi nya i musik/nöjesbranschen. Och högre makter ska veta att vi i framtiden kommer att prata massor av detta när vi förläser om Sideshow Management m.m. Vi kommer inte att ljuga, vi kommer ta fram branschens mest fula sidor, men också de otroliga erfarenheter och roliga upptäckter vi haft. 

 

Som sagt. Vi kommer att lyckas, och det ska denna människa få veta. Vi ska smälla upp flyers i närheten, på dennes dörr. Överallt. Vi ska visa vad hen gick miste om. Var så säkra.

 

Peace

// Mika

 

Ni skulle bara veta så mycket tankar som försiggår i mitt huvud just nu. Om mitt eget liv, samhället, skolan, människor, musik, event, kommande händelser och händelser som redan skett. Det finns så mycket som kan skrivas ut, det är bara det där med att formulera det i ord, skrivna ord. Ni kommer få uppleva den riktigt bitterfittiga Mika vissa dagar, och vissa dagar den otroligt trötta, deprimerade Mika. Men ni kommer också få uppleva den glada Mika, den ironiska, cyniska, makabra, morbida Mika. Var så säkra.

 

Så som jag formulerade mig om mig själv just nu får mig att låta som jag är en lite hemskt sur människa, men det är jag nog inte. Snarare tvärtom, jag har sjukt nära till skratt, fastän folk i början kanske inte tror det. Mina närmsta vänner brukar kalla mig för BitterMika, då jag ofta kläcker ur mig mina innersta tankar för dem, och går runt ibland och muttrar för mig själv om hur samhället bara går utför, och liknande. Men de har väldigt roligt åt mig, och tack vare det kan även jag skratta åt mig själv.

 

Självdistans är något jag är grymt bra på faktiskt, om man får säga sådant om sig själv, att man är bra på något alltså. Någon kanske blir kränkt. Men vet ni vad? Det ger jag blanka fan i. Mina tankar, mina ord, mina åsikter. Punk(t). 

 

Men vem är Mika egentligen? Kanske är sådant man borde säga i en ny blogg. Jag presenterar mig lite snabbt snart, resten kommer ni väl kunna klura ut allt eftersom ni läser, om någon nu mot all förmodan kommer läsa, det var ju det också. 

 

Jag är 21, arkeologistuderande, musikgalen. Jag är ifrån Dalarna, men nu bor jag i Göteborg, bästa staden i Sverige enligt mig. Jag studerar som sagt, samtidigt som jag och en vän i detta nu håller på att arrangerar event, musikevent. Jag fullkomligt älskar döskallar, ni ser mig nästan aldrig utan något med en döskalle på.

Hundar är de bästa djuren som finns enligt mig, och hos min mor har jag en alldeles underbar liten tant, Sunni heter hon och är en border collie. Henne har vi haft sen jag skulle fylla 10. hon är 11 år nu. Min bror har också en hund, som jag ser som min också. Bira heter hon (Japp, ni läste rätt, Bira. Ni vet, slang för öl?) och är den mysigaste collien ni kan hitta. Troligen den mest hariga också. Jag har  6 syskon totalt och tre brorsbarn. 

Jag har världens finaste vänner, ingen nämnd, ingen glömd, och världens bästa Trollmor, man kan inte ha en bättre mamma än henne. Hon finns alltid där. Det är henne jag ringer när jag är glad, hyperaktiv, trött, less på livet och allt sådant. Mamsen är bäst, ingen protest! 

 

Ja, vad mer kan man säga. Människor tenderar till att vilja ha ett ansikte på andra, så jag slänger in en bild på mig själv, sen får det vara nog, tills jag känner för att skriva något mer.